Vad är det som anger måttet på att man är en bra förälder? Vad är det som säger att det man gör är rätt eller fel? Hur vet man att man gör det rätta för sina barn?
Jag känner mig till och ifrån som en dålig mamma. Som om jag inte fixar detta med att forma mina barn på "rätt" sätt eller hur man ska säga. Som om mina barn förtjänar någon bättre och att jag är värdelös på det jag gör.
Vad är det som gör att man jämnt har detta dåliga mammasamvetet? Vem är det som sätter normen för en bra förälder och hur gör man för att veta att man tar rätt beslut?
Jag tycker mina barn är underbara, det är inte det. Men jag känner mig ofta misslyckad när saker och ting inte blir som jag har tänkt. Jag kanske är ett kontrollfreak eller nåt, men jag vet inte hur jag ska ta mig ur denna situation. Många gånger är jag stolt över mina barn. De är snälla och omtänksamma och kommer med komplimanger och pussas och kramas osv. Men så plötsligt händer det något! Något som kanske inte är så bra... och genast så anklagar jag mig själv för att vara en dålig mamma.
Egentligen är det lite skumt... visst bär man på barnet i nio månader och har denna tiden på sig att vänja sig vid att man ska bli mamma.... Men sen då? Man vet ju egentligen inte så mkt när man blir hemskickad med sitt barn. Då anses man klara av det hela själv. Man ska veta hur man ska bete sig i vissa situationer, hur man ska uppfostra barnen till att bli självständiga individer, de ska ha hyfs och vara artiga, de ska kunna klara sig själv i vissa situationer osv... Men vad har man egentligen man kan luta sig mot i detta livslånga jobb?
Är det ett misslyckande att be om hjälp från släkt, vänner eller tom proffessionell hjälp? Är det ett tecken på att man är en dålig förälder eller är det ett tecken på styrka att man ber om hjälp? Är det ett tecken på att man har misslyckats eller att man tar tag i saker för att få det rätt? Vem har svaren på dessa frågor?? Det är vad jag undrar... hur får man självförtroende till att känna att man duger och gör så gott man kan?
Ja, det blev lite djupt eller nåt... men det är mkt som kör runt i mitt huvud just nu... behövde få ur mig lite.... Om ni läst ända hit, så tack för att ni orkar med mina funderingar. Skriv gärna en kommentar... Kram
5 comments:
Vad skönt o läsa så mänskliga tankar - snurrar nog i många mammors hjärnor från och till, även min!
Men som jag sagt förut - att be om hjälp oavsett varifrån, är en enorm styrka i sig! Finns alldeles för många som stoppar huvudet i sanden för att det är bekvämast så...
Men hade det funnits en facit för vad som är rätt, så hade den boken nog blivit den mest slutsålda här i världen vad gäller barnuppfostran;)
Vi får helt enkelt hjälpas åt att stötta varann och finna råd där ute i stora vida världen - för hjälp finns, vi ska bara hitta det som passar bäst!
Stor kram till dig och dina underbara sötploppar!!!
/Sonja
Hej Pia! Ibland går jag in och läser din blogg och denna gången kunde jag inte låta bli att kommentera. Jag måste säga att du är en mycket klok kvinna med mycket tankar om man gör rätt eller fel och det vet man inte förrän efteråt. Man kan inte mer än göra sitt bästa eftersom det inte finns någon utbildning i barnuppfostran. Man får utgå från det man tycker känns bra. Och det gör du. Ha det bra! Kram Laila
Skickar en stor kram när den behövs som bäst ;-)
Ingela/coelogyne
Pia lilla
Du e ingen dålig mamma MEN du kanske inte skulle lägga ner hela din själ att "forma" dina barn för de blir inte som man vill ändå, ha inte så höga krav på dem och DIG själv...de är bara små fortfarande och håller på att lära sig utforska "sin" värld och prova gränserna medan du håller på att lära dig hur det är att vara mamma , kvinna och fru....jag vet för min Donna och jag har våra duster jämt och ständigt men så länge man håller sig till reglerna och tänker på att de är barn så kommer det nog att funka ändå...glöm inte bort att älska dem fast det blir "fel" ibland.
Det var kloka ord från en kvinna som ofta hamnar i trubbel med sin äldsta dotter...MAN LÄR SIG SÅ LÄNGE MAN LEVER=) o att be om hjälp är bara ett sundhetstecken
Massa kramar Annette
När an känner sig otillräcklig och misslyckad känner man sig som världens sämsta mamma och ensammast i hela världen. Men sanningen är att de allra flesta av oss har känt precis som du! Att söka hjälp är att visa styrka, liksom att prata om det!
Massor med kramar,
Gunvor
Post a Comment