Friday, February 1, 2013

Varför?

Jag vet att döden är en del av livet...men det betyder inte att det gör mindre ont.
Har en nära vän till familjen som är mkt dålig... Det är bara en fråga om tid innan "kampen" är över. Jag blir så ledsen och vill gärna vara ett stöd för de anhöriga. Men hur är man det när man själv gråter mer än dem? Man får ju tänka som så att det blir "skönt" när inte personen behöver ha ont och må dåligt mer, men det är ju f-n att de man håller kär ska försvinna. *frustration*

Ja, det är ju det enda dom är säkert när man föds, det är att man ska dö.

Mamma har fått bröstcancer och har blivit opererad för drygt en vecka sedan. De passade på att minska hennes bröst också, vilket måste vara skönt för henne. Här är ett foto på henne dagen efter op. <3

Cancer är ett så starkt laddat ord, så att det känns nattsvart när man hör att ngn nära drabbas. Detta även om man vet att det är många som klarar sig igenom det hela. Min älskade mormor dog av denna hemska sjukdomen och det är ju inte utan att man funderar en massa. Kanske man borde be om att få komma på mammografi redan nu istället för att vänta tills man har "åldern inne" för att bli kallad.

Ja, lite allmänt svammel och tankar. Ibland känns bara livet så orättvist...

Skickat från min HTC


4 comments:

Gunvor said...

Kram på dig Pia! Man kan visst vara ett std genom att lyssna, prata och till och med gråta tillsammans.

Ejris said...

usch ja cancer är ett skit rent ut sagt! här kämpar min mamma med en cancer som inte är oprativ eller behandlingsbar längre:((. o jag gråter deffenitift mer än hon gör*suck*

tror du kan ringa bröstenheten o säga att din mamma har cancer o att du vill ha en koll. här får man det ialla fall om man har det på mödernets sida... KRAM

Martina said...

Du skall definitivt ta tag i att kontakta en läkare och be att få remiss till en utredning. De bör göra tätare kontroller och man kan även föra en genetisk utredning om bröstcancern verkar vara ärftlig i familjen!

♥ ♥ ♥ BAMBI ♥ ♥ ♥ said...

Usch, cancer är verkligen hemskt! Jag drabbades av en "snäll" cancer men kämpar fortfarande med hjärnspökena om vad som kunde ha hänt.

Jag tror också att man kan vara ett bra stöd bara genom att finnas där och lyssna, trots att man själv är ledsen och gråter.

KRAM