Tack!

Tack för era fina kommentarer på mitt förra inlägg.

Det är mycket som rör sig i ens tankar till och ifrån och det är ju både på gott och ont.
Sitter just nu och reflekterar över detta med jobb eller inte. Att vara arbetslös är ingen höjdare, varken för den som är drabbad eller hans/hennes familj. Att inte veta när A-kassan kommer igång, hur mkt man får ut i månaden, när man ska få en anställning osv.
Mannen min är ju arbetslös nu och för och nackdelar finns det ju i allt. En fördel är ju att det sparas bensin, ingen avgift för barnomsorg tas ut, barnen får mkt tid med sin pappa.
Nackdelarna kan väl radas upp rätt bra också... mindre inkomst, man blir av med en social del i sitt liv, man blir rastlös av att gå hemma, känslan av att inte bidra eller av att inte ha ett värde.

Ja, jag tror och hoppas inte att det blir en alldeles för lång arbetslöshet för min man, men det finns ju faktiskt dem som går länge utan jobb. Som av någon anledning inte har lyckats få ett arbete som passar dem på lång tid. Detta med att bli utförsäkrad låter inte kul och vad jag förstått så är det en nackdel att vara timanställd och hoppa in lite då och då om man ska behålla sin a-kassa. Hur motiverar man det? Det är väl bättre att jobba lite än inte alls eller? Ja, jag har ju som sagt inte koll på reglerna där eftersom jag inte haft oturen att vara arbetslös på många år. Men man hör ju en del prata om detta och det är för mig svårt att ta in att man inte ska kunna gå in och jobba tillfälligt när det behövs. Det var ju så jag kom in på arbetsmarknaden efter gymnasiet. Jag hade inte mindre än fem olika ställen jag var timmis på, samtidigt. Och inte nog med det så slängde arbetsförmedlingen in mig på datorteket - där jag var frånvarande mer än halva tiden pga att jag fick hoppa in som vikarie. Jag blev dock godkänd på datorteket ändå, men jag vet att jag reagerade på att det borde väl finnas folk som inte hade nåt alls att göra och som kunde få min plats istället för att jag skulle ha en plats men vara frånvarande så mkt som jag var.

Funderingar går också kring detta med ens barn. Hur ser det ut när de blivit äldre och ska ut på arbetsmarknaden? Kommer de att kunna få ett jobb? Och hur kommer det att bli när de ska flytta hemifrån med tanke på att hyrorna är så höga? Kommer de överhuvudtaget att ha råd att flytta hemifrån eller ska de bo hemma tills de är 30?
Ja jag vet att det är många år kvar och att det säkert kommer att gå bra för ens barn, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över dessa saker lite då och då. En hyra på en lgh kan ju många gånger vara dyrare än det är att betala på lånen till ett hus... :-/