I gårkväll hade Lucas övernattningskompis och jag låg en stund inne hos Isac. Han går och funderar mkt och tänker och grubblar. Jag ser så mkt av mig själv i honom på det planet.
Vi låg och pratade om cancer, döden och saknaden av dem som ej finns med oss längre. Vi pratade och grät tillsammans. Jag förklarade och tröstade och försökte lugna i den mån det gick.
Lite prat om saker i skolan som han upplever som jobbiga blev det också. Som mamma (iaf för mig) är det jobbigt att känna maktlösheten över att inte kunna "rädda" barnen från dessa rädslor mm. Älskade barn. Jag (och pappa) finns här gör dig oavsett vad. <3
Skickat från min HTC
2 comments:
Så jäkla sant! :)
nickar o håller med krams
Post a Comment